söndag 16 september 2012

Djurparker: bra eller dåligt?

För att människan ska få ökad vetskap om djurriket och därmed ha en större chans att till exempel klara sig undan ett aggressivt vilddjur, eller bara göra jorden till en bättre plats för många arter måste hon få studera djuren i fångenskap. Att ha dem öppet för allmänheten tycker jag är en bra idé, utan djurparker skulle inte många människor kunna identifiera ens de vanligaste djurarterna. Att däremot bara stoppa djuren i en liten inhägnad utan någon hänsyn över huvud taget till deras naturliga miljö tycker jag absolut inte är okej, bara tanken på äldre tiders (och säkert vissa u-länders i nutid) zoo:n med små metallburar äcklar mig.
                Nu är ju inte jag någon djurparkschef men jag kan föreställa mig hur mycket det är att tänka på och hur många som (liksom jag) kommer och tror att allt är så lätt att fixa och att dom är kalla, hjärtlösa männsikor som inte bryr sig det minsta om djurens välmående, och jag förstår att de gör sitt bästa.

Jag kan inte fastställa exakt vad jag tycker om djurparker, alla är så olika och man kan som känt inte dra alla över en kam. Det beror helt enkelt på hur bra den är!


Hadehej!

Fördomar

Ett tema vi inte tog upp på lektionen är fördomar. Jag tycker att det är en väldig viktig del i boken, och det förkommer på många ställen. Öfolkets fördomar mot de vita framför allt, men även de rödskinnades fördomar mot folket i Matildas lilla by. Hur temat förekommer i berättandet tycker jag märks på till exempel föraktet i Matildas mammas röst och ordval när hon berättar om de vita och om hennes pappas nya liv, trots att hon vet mycket litet om det egentligen. I Matildas tankegång ser vi också liknande fenomen, även om hon inte menar något direkt illa, hon vet ingenting om världen utanför Bouganville men ändå drar hon slutsatser baserade på just allmänna fördomar.

Sommarläsning

Tjo klassen (och alla andra som antagligen av misstag hamnat här). Jag har varit lite sen med att komma igång men nu ska det bli ändring hade jag tänkt!

I sommar inför familjens Kinaresa visste jag att det skulle bli många långa flyg- och biltimmar så jag tänkte att jag måste ha med mig något att läsa under dessa. Med det bestämt traskade jag över till min bokfanatiker till storasyster och bad henne välja ut något hon trodde jag skulle gilla, och efter lite grävande i hennes gigantiska bokhylla drog hon fram en bokserie av Maria Gripe: "Skuggan över stenbänken", "...Och de vita skuggorna i skogen" och "skuggornas barn". Jag tog med mig alla tre för säkerhets skull, man vill ju inte riskera att sitta där utan något att göra medan resten av familjen läser eller diskuterar fysik på KTH-nivå.

Jag hade inte förväntat mig att böckerna skulle vara så spännande och så svåra att slita sig från när min syster först berättade om handlingen, och inte ens nu när jag försöker kan jag berätta den i stora drag och samtidigt få det att låta läsvärt, så jag skippar det. Jag tror att det är mycket språket Maria Gripe använder sig av som får en på helspänn så fort något är på väg att hända, och jag tycker böckerna är mycket läsvärda. Jag rekommenderar serien men jag vill bara förvarna eventuella läsare, eller snarare tipsa om att läsa alla tre, för det sker lite utav en upptrappning hela tiden. Den tredje boken är alltså bra mycket mer händelserik och laddad än den första!


 
Hadehej mina vänner.